12.01.2014 19:44
Aldrig tidigare har jag känt mig så dåligt förberedd för en tävling som jag nu gör för Engelbrektsloppet. Känslan av att inte vara fullt förberedd inför en tävling är nog något jag delar med många. Visst finns det gånger då jag känner att jag inte kunnat göra mer, att det helt enkelt får bära eller brista avhängigt av min egen dagsform och de yttre förutsättnigarna. Innan Lidingöloppet i höstas hade jag under hela sommaren haft fokus på en helt annan sak nämligen den att rehabilitera mitt tidigare skadade knä och orka med att genomföra mitt livs första halvmarathon. Mycket fokus gick till det och var inte alls så backorienterad och uthållighetsorienterad som den borde ha varit om Lidingöloppet varit den givna höjdpunkten. Så här i efterhand gick det ju skapligt bra den tävlingen även om jag missade min måltid med 9 minuter på grund av ett ömmande knä. Den här gången är allt så annorlunda, men samtidigt finns det stora likheter. Skillnaden är att jag den här gången inte haft de yttre förutsättningarna. Även om jag försökt komma ut på en hel del rullskidpass, stått och stakat en del pass i stakmaskinen känner jag mig inte det minsta förberedd inför det stundande Engelbrektsloppet. Skillnaden mellan att staka på ett par rullskidor och att nästan sväva fram över snön på ett par vanliga längdskidor är milslång, särskilt då allt annat än att staka på rullskidorna är uteslutet. Nu när det återstår mindre än en månad till mitt livs första skidlopp hoppas jag att snön fortsätter att falla över Västervik så att spåren snart kan vara farbara. På den knappa tid som är kvar kommer jag inte hinna få särskilt många mil i kroppen och får helt enkelt lita på att jag skött den alternativa träningen. Det viktigaste är att jag hinner få ett par mil i benen för att slipa på tekniken och känslan i kroppen. För 6 mil är ändå 6 mil.
