En dag i träningens tecken

Säga vad man vill om vinterträning, men det går att köra på rätt ordentligt utan att riskera att bränna allt krut. Under tävlingssäsong är naturligtvis vädret bättre, motivationen större och de yttre förutsättningarna helt andra än vad de är så här en snöig söndag i mitten av januari. Under en tävlingssäsong som den som väntar mig duggar tävlingarna ganska tätt och eftersom de flesta är väldigt fysiskt krävande är det viktigt att ladda batterierna så mycket som möjligt vilket gör att jag kommer vara tvungen att minska träningsmängden en aning och istället satsa på att höja kvaliteten på passen och även tempot. Det var med den vetskapen, att uppbyggnadsperioden under vintern passar sig särskilt bra för lite längre distanspass som jag gav mig av till gymmet vid 07.00 tiden för att dra igång dagens pass. Efter att ha inlett med ett distanspass på cykeln i 90 minuter med ett för mig skapligt tempo åkte jag iväg till VO-torpet för att möta upp de andra löparna. Tillsammans åkte vi ett par kilometer bort till Vassbäck varifrån vi gav oss ut i skogen på väg mot nya äventyr. Totalt fick vi ihop lite drygt 10 km på grusvägar och genom mer eller mindre tätvuxna skogspartier. Efter målgång passade jag på att köra ytterligare fem kilometer på det nu snötäckta löparspåret. Som kronan på verket passade jag på att ta en sväng förbi simhallen. Benen ömmade och stundtals kom krampen allt närmare. Det var som om att kämpa mot en vägg men trots det lyckades jag totalt få ihop ca 1500 meter innan jag kände att det var dags att kasta in handduken och bege sig in till den väntande bastun. Totalt fick jag ihop ca 5 timmars distansträning idag och en viktig detalj att känna till är att jag gjorde det på nästan fastande mage. Det enda jag fick i mig under tiden jag körde var lite sportdryck samt två energibars för att hålla trycket i kroppen. Dagens bästa känsla fick jag när det bara var någon kilometer kvar till det att vi skulle gå i mål på vår 10 km:s bana. I en brant snötäckt asfaltsbacke satte jag in det avgörande rycket och kunde sedan spurta ifrån de andra och trots att mjölksyran sprutade ur öronen lyckades jag bita ihop. Absolut en av de skönaste känslorna jag fått genom träningen den senaste tiden. Det kan man leva länge på.