Vätternrundan 2014 - En summering

Klockan 20.36 i fredags kväll gick starten för min del för Vätternrundan 2014. Det kändes riktigt skönt att äntligen vara igång efter ett par dagars kolhydratladdning och tidsomställning. Eftersom jag kom ganska långt fram i min startgrupp fick jag en skön resa ut ur Motala. Det rullade på bra men det var till en början svårt att hitta en bra klunga att hänga på under vägen ner till Jönköping. När regnet dessutom kom strax innan Ödeshög kändes det ganska tungt trots att jag inte kommit särskilt långt alls. Tråkigt med tanke på att SMHI inte lovat något regn alls under natten. Något som snart skulle visa sig vara helt felaktigt. Tillslut hittade jag dock en stor klunga från Grenland i Norge vilket gjorde resten av resan ner till Jönköping riktigt skön. Dessutom kunde jag hålla ett högre tempo än planerat utan att göra av med särskilt mycket krafter. Körde de första 10 milen på strax under tre timmar vilket för min del är riktigt bra då jag under träning körde just den sträckan som bäst på 3.40 och då dessutom inte hade något mer att köra efter det. Här hade jag ju iallafall fortfarande 20 mil kvar på min resa. 

   Efter ett kort stopp i Jönköping för toalettbesök och lite välbehövlig stretching var det dags att sätta sig på sadeln igen. Regnet piskade mot marken och blåsten tilltog. Det visade sig att det skulle bli sjukt motiga mil upp längs Västragötalandssidan. När jag tillslut svängde in på depån i Jönköping vid 02.30 var batterierna skapligt tömda och jag var tvungen att ta en lite längre paus för att fylla på energi, besöka toaletten och fylla på vattenflaskorna med ny sportdryck. Efter ett stopp på ca 15 minuter var det bara att trampa vidare norrut. Även resten av resan norrut var galet tung. Kanske var det alla de mil jag fick färdas i min ensamhet som tog på krafterna? kanske var det de rejäla klättringarna som inleddes redan innan Bankeryd? Eller var det helt enkelt distansen och tiden som var den avgörande faktorn? Det kändes som om hela Tiveden var en enda lång uppförsbacke. När jag tillslut tvingades till ett oplanerat stopp i Karlsborg var benen sjukt tunga och axlarna värkte. Det var knappt att jag kunde gå från cykeln och fram till borden som utgjorde själva depån. Som tur var jag inte ensam om den saken utan det såg faktiskt ut som om det var flera som skitit på sig. Strax innan Hammarsundet kändes allt fruktansvärt tungt och tröttheten kan inte ha fått mig att tänka klart. Det gick till och med så långt att jag funderade på att bryta, att bara låta en av följebilarna hämta upp mig och skjutsa mig den resterande biten till Motala. Naturligtvis lyckades jag pressa undan den känslan och precis därefter lyckades jag hänga på ytterligare en norsk klunga som kom farandes bakifrån. Den gav mig den extra push jag behövde och när de tillslut gick in i depån vid Hammarsundet fick jag med mig några cyklister som jag kunde växeldra med fram till Medevi där det återstod 23 km av hela loppet. 

   När jag tillslut rullade in i målet i Mottala strax efter klockan 8.00 på morgonen gjorde jag det med en sluttid på 11 timmar och 32 minuter, det vill säga 28 minuter under mitt mål. Det var en sjukt skön känsla att få kliva av cykeln, sträcka på benen och för första gången efter ett klassikerloppen få en grattispuss från min hustru redan vid målgången. Så här i efterhand var Vätternrundan den största utmaningen hittils under klassikeråret och jag har svårt att se att Vansbrosimningen om ett par veckor skulle kunna ändra på det.