Trots att uthållighet och maximal syreupptagningsförmåga, VO2 max, många gånger används synonymt är det inte samma sak. VO2 max är ett mått på hur mycket syre som kroppen maximalt kan förbruka, vanligtvis mätt i milliliter per minut och kilo kroppsvikt (ml/min/kg). VO2 max hos en elitidrottare är i snitt 50-100% högre än hos inaktiva individer av samma ålder, kön och vikt. Med uthållighet menas den procentsats av VO2 max som man klarar av att arbeta på under en längre tid. I ett maraton motsvarar detta 75-85 procent hos mycket vältränade personer. Allt eftersom sträckan blir kortare kommer man klara av att arbeta på en intensitet närmare sin VO2 max.
Uthållighet tar längre tid att träna upp än VO2 max. En normal utveckling brukar vara att man de första två eller tre månaderna höjer sin VO2 max för att därefter främst förbättra sin uthållighet. Som jämförelse kan nämnas att en tränad person klarar av att arbeta på ungefär 30-50% av sin VO2 max. Potentialen att förbättra uthålligheten hos nybörjare och få dem att prestera bättre i ett långlopp genom detta är därför stor, och tyvärr är det något som många glömmer bort när man tittar på studier som endast mäter förbättringen i VO2 max. Konsekvenserna av detta är att även om det är VO2 max som sätter den teoretiska övre gränsen för hur snabbt man kan springa ett längre lopp så måste man, om man vill bli bra på att springa långt, även träna på att springa långt. Det räcker alltså inte bara att förbättra sin VO2 max om man vill få bättre tider på längre distanslopp.